En söndag för några veckor sen fick jag nog. Vi har levt i renovering sen vi flyttade tills huset för drygt åtta år sen och nu kände jag att det måste hända något drastiskt, vi måste komma vidare med renoveringen på allvar. Efter att jag och M hade diskuterat lite olika alternativ på hur vi skulle gå till väga kom vi fram till att han skulle ta ledigt en period från jobbet och snickra hemma istället. Dessutom skulle vi ta kontakt med byggfirmor för att se om vi kunde få hjälp.
Efter en tids planering så har nu M fått ledigt i några veckor och kommer vara hemma. En byggfirma har sagt att de kan komma och hjälpa oss men de kan inte säga när de får tid så vi vet ännu inte hur det går med det. Det vi vet är att det nu för M i stort sett enbart kommer vara snickrande som gäller för en tid framöver och för mig kommer det handla om att hålla allt flytande runt om med barn och hus. Eftersom vi har en begränsad tid då vi ska leva så här så känns det helt okej.
Det första som ska göras nu är att en tredjedel av det gamla vardagsrummet nere ska göras om till pysselrum. Det är den delen av rummet som vi tidigare hade soffgruppen i förut. En vägg ska sättas upp, elementet ska flyttas och en fönster ska sättas in. Taket är köpt, tapeterna är beställda, dörr är på väg och på måndag lägger vi beställning på både golv och fönster. Efter att allt bara känts hopplöst och enbart jobbigt, känner jag nu lust igen.
Eftersom vi håller på både invändigt och utvändigt med huset samtidigt som vi gör förändringar med trädgården, så är det lätt att inte se allt som faktiskt händer här hemma och som skett under sommaren. Det är svårt när man går mitt uppe i allt att se det som är klart och inte bara det som är kvar. När pysselrummet är klart så är det dags att ställa iordning en ny sängkammare åt oss så att även Lilla M kan få ett eget rum.
Tack för titten!
Ibland behövs även en paus ifrån renoveringen. Så man får tid att leva och lusten tillbaka! Egen erfarenhet... �� Kram på dig!
SvaraRaderaSå är det absolut och vi har haft långa pauser då och då men nu var det mer känslan av att vilja ta ett ordentligt kliv framåt som gjorde att det kändes hopplöst när jag inte såg att vi var på väg åt det hållet.
RaderaTack för din kommentar här i bloggen! Jättekul när man får respons =)