Timmar av letande

Jag undrar hur många timmar av mitt liv jag ägnar åt att leta efter saker. Varje dag tycker jag det är något som är mer eller mindre försvunnet. I förrgår var det mina husnycklar som var spårlöst borta när vi skulle iväg på utflykt. Som tur är har vi extranyckel så jag lämnade hemmet utan dem. Jag förstod att de varit borta sen förra veckan eftersom jag inte sett dem när vi skulle iväg på fotboll i lördags heller men kunde inte erinra mig när jag använt dem senast. Förra veckan var vi mest hemma så jag antog att de inte kunde vara så värst långt borta i alla fall och hetsade inte upp mig särskilt över att de var försvunna.

 

 

 

 

Det positiva med att leta är att man kan få städat och tillrättalagt andra saker där man drar fram och letar om man har tid och inte drar fram allt i panik. Den här gången gick jag igenom alla korgar och krokar i hallen när vi kom hem i förrgår vilket innebar bättre ordning där. Dock inga nycklar hittades där. Igår fortsatte jag mitt letande och tömde bl.a. hela skötväskan. Där fann jag en liten tub Xylocainsalva som jag letat som en tok efter i måndags kväll (även där i) när Smôla hade stickor under båda stortårna och jag skulle bedöva lite innan jag började peta. Eftersom jag inte fann den då hann jag köpa en ny i tisdags så nu har vi två tuber. Salvan hittade jag alltså i skötväskan men inga nycklar. Ofta kan det vara så när man letar efter något att man plötsligt kommer på var saken man letar efter troligtvis är. Så var det den här gången med. När jag satt vid köksbordet med min tekopp i lugn och ro medan barnen lekte/sov så slog de mig plötsligt att jag var på styrelsemöte i torsdagskväll och då hade jag en tygväska jag sytt själv med mig. Väskan stod uppe och där i låg mycket riktigt nyckelknippan med det gamla nyckelbandet från skolan jag jobbade på för flera år sen. Även om jag inte var riktigt orolig någon gång över att nycklarna var borta, var det ändå skönt när de kom fram. Jag önskar bara att saker och ting kunde få hamna på sin rätta plats från början så man slapp leta så mycket men det kommer nog inte att hända. Jag har nog oräkneliga timmar kvar i mitt liv som jag ska ägna åt att leta efter saker, mina saker, M:s saker eller barnens saker. Det är nog bara att acceptera.

 

Tack för titten!