Öm i kroppen

Nu sitter jag här, lagom öm i kroppen efter en 21 km lång skidtur tidigare idag. Nästa helg är det dags för Mattila Ski Marathon där hela familjen är engagerade som funktionärer. Det är ett maratonlopp på skidor uppe i Mattila men eftersom banan är 21 km kan man välja om man vill åka ett eller två varv. Redan idag, en vecka i förväg, så fanns det chans att åka öppet spår för den som ville och det passar ju bra när man är funktionär och inte har möjlighet att åka under själva tävlingsdagen.

Drygt halvvägs i spåret

Redan för sex år sen gjorde jag och M ett försök att åka halvmaran. Den gången satte skavsår på mina hälar stop för det och vi fick gena genom att skippa en slinga på nästan 8 km. Under åren som gått sen dess har jag varit gravid något år, barnen har varit för små att lämna bort eller lusten att åka inte funnits. I år stämde allt och jag bestämde mig för att testa på och då hängde M på också. Innan dagens tur så hade jag max 1,5 mil skidåkning i benen sen tidigare i vinter och M betydligt mindre än så. Vi tog oss ändå runt hela spåret och känner oss rätt nöjda med det nu. Synd bara att inte vädret var bättre. Temperaturen var helt ok men det blåste och snöade så uppe på myrarna där ingen skog fanns att ta emot blåsten där blev det riktigt kallt. Det hade ju varit härligt med strålande solsken men så blev det inte. Nu har vi i alla fall åkt hela banan och det känns bra att känna till hur den går när man är så involverad i hela tävlingen som man är. Nästa helg sitter vi, både jag och M, och hjälper till i tidtagningen under tävlingen. Tidigare på morgonen delar M dessutom ut nummerlappar och jag tar emot anmälningar så då är det en heldag som väntar från tidig morgon tills siste åkare gått i mål.

Tack för titten!