Säg den lycka som varar...

Vid niotiden ikväll kom jag ut från kyrkan och det snöade. På körövningen hade vi övat julsånger inför advent och jag fick riktiga julvibbar i snöandet. När jag satte mig i bilen och radion drog igång kom jag dock snabbt ner på jorden igen. På radion var det fotboll, inte riktigt vinter och julkänslor över det. När jag sedan kom hem så satt Smôla vaken i morfars knä. Jag hade verkligen inte räknat med att hon skulle vara vaken eftersom hon endast sovit ca en kvart under dagen och dessutom inte somnade förrän kvart i åtta. Smôla har natt till idag fått en ny jätteförkylning med näsa och ögon som rinner konstant. Det är bara två veckor sen den förra förkylningen gav med sig och under helgen som gick tvättade jag alla nersnorade sängkläder. För att få henne att somna om så värmde jag en vällingflaska och så gick vi upp och la oss. Smôla drack och drack och hade tillslut slukat hela flaskan. Vis av erfarenhet så kändes det inte helt bra att hon åt så mycket välling när hon inte borde vara riktigt så hungrig. Jag hann inte mer än ställa ifrån mig flaskan på nattduksbordet förrän hon hostade till och all välling, och då menar jag all, kom upp tillbaka. De rena sängkläderna var inte så rena längre, så inte heller Smôla, hennes pyjamas och mina kläder. Smôla somnade sen inte igen förrän för bara en liten stund sen. Då hade mamma varit hit och hjälpt mig bädda om sängen, Smôla har fått nässpray, alvedon och blivit smord i ansiktet med idomin efter allt snytande som gjort henne så röd.