Burit, burit och burit igen.

Smôla vaknade tyvärr när vi gick och la oss igår kväll vid tio i elva ungefär. Jag gick ner till vagnen och fick henne att somna om ganska snabbt. Trött som jag var hade jag dock lite för bråttom med att bära upp henne till sängen och hon vaknade på nytt. Efter det var det omöjligt få henne att somna igen, både i vagnen och när jag bar henne. Tillslut gav jag upp och hon fick tutta lite vilket innebar att hon somna direkt ;-) Klockan var då halv tolv och ett var hon vaken igen. Trots att jag inte sovit mer än lite drygt en timma hittade jag krafter att gå upp och gå med henne, vi den tiden brukar jag annars vara som tröttast. Hon somnade om ganska snabbt men vid två var det dags igen. Jag lyckades faktiskt även denna gång få henne att somna om bara genom att jag bar henne. Vid halv fyra ungefär, då fick det bli nattens amningspass för då vaknad hon igen. Tydligen hade maken buttat på mig tillslut så jag skulle vakna för hon hade legat och gnölat utan att jag reagerat, men det minns inte jag. Det brukar ju vara tvärtom, jag som får butta på honom när det är hans tur att ta henne. Då åt hon riktigt ordentligt och sov sen till fem över fem. Det var bara att kliva upp ur sängen och traska på igen. Vid sjutiden var det dags för ett litet morgonmål och blöjbyte och sen sov vi en dryg timma till och klev inte upp ur sängen förrän halv tio. Det är konstigt, man hinner inte mer än tänka tanken att nu har vi nog hittat fungerade rutiner förrän allt ställs på ände igen. I flera nätter nu på slutet har hon ju bara vaknat två gånger varje natt och då fått mat, vilket fungerat bra både för henne och för mig. Sen kommer det en sån här natt och man förstår ingenting. Typiskt också att det skulle vara en natt när jag har hela ansvaret själv (maken skulle ju upp vid halv fem och behövde verkligen få sova). Hade det varit natten innan hade vi ju kunnat ta vartannat pass. Ja, ja, jag tycker det gick rätt bra i alla fall och jag är inte särskilt trött idag heller konstigt nog.