Idag när jag lämnade Smôla på dagis fick kompisarna, som är ett år äldre, gå in till förskoleklassen på inskolning. Smôla tittade långt efter dem när de gick och hon inte fick följa med men hon sa inget. De andra två tjejerna som är lika gamla som Smôla var hemma och var sjuka så de kunde hon inte heller leka med. Som tur är har hon några kompisar som är yngre också.
När hon gick ut ensam på skolgården för att leka och jag och Lillan skulle gå hem tillbaka, kände jag mig lite ledsen över att antalet kompisar blir så väldigt begränsat när man bor som vi gör. Det blir så otroligt tydligt när några är sjuka eller borta av andra anledningar. Nu hade Smôla haft flera lekkamrater i alla fall när hon kom ut och hon upplevde nog inte alls samma sak som jag.
Nästa läsår kommer hon höra till de äldsta barnen och några av kompisarna försvinner till förskoleklassen. Eftersom jag ska börja jobba igen kommer antalet timmar på förskolan också öka och jag hoppas att hon inte kommer tycka det blir tråkigt. Som tur är så verkar hon vara omtyckt av kompisarna och hon leker med de flesta, både killar och tjejer, beroende på vilka som finns på plats. Jag hoppas det håller i sig så att det inte behöver bli något stort problem i framtiden med ett så begränsat antal jämnåriga kamrater. Jag minns själv hur jobbigt det kunde vara ibland och hur ledsen jag kunde vara när det inte fungerade med de kompisar som fanns.
Tack för titten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar